Reflektioner från en hästtävling

Söndag betyder avkoppling och reflektion och det kan man ägna sig åt på en hästtävling. I alla fall som publik när man slipper kliva upp i ottan och göra sista finputsningen på hästen, lasta och köra ett antal mil till tävlingsplatsen.

Jag har spenderat många timmar på hästtävlingar. Dressyr, hoppning, körtävling, trav och fälttävlan på alla tänkbara nivåer. Ofta är det trevliga tillställningar med glada människor, skönt väder, god mat och fika och många bra ekipage att titta på. Och allt som oftast inträffar det mindre eller större händelser som leder till goda skratt, omgående eller efter lite distans. Det är en skön mix av barn som provar om det går att stoppa ner en varmkorv i Mer-flaskan bara för att utbrista ”den trillade ner” när det fungerade, till överkörda engångsgrillar till camping i överraskningsväder med tio minusgrader och några centimeter snö.
Efter att ha skrivit om westerntävlingar i stort sett varje vecka i tre års tid blev jag lite mätt på hästtävlingar. Men man ska aldrig underskatta makten som ett intresse sedan barnsben kan utöva på en. Jag är ju inte vansinnigt svårövertalad när någon av mina hästägande vänner säger, ofta lite i förbifarten, jag ska tävla i helgen. Således också anledningen till att jag på förmiddagen packade ner kameran och besökte en lokal dressyrtävling. Utomhus med sol, blå himmel, gröna ängar fulla med blommande maskrosor och maskrosor som gått i frö. Gemytlig och mysig stämning och lagom många ekipage på tävlingsplatsen.

Det som fascinerar mig är att även om jag har varit borta från den här världen i mer än fem år, så är det några saker som aldrig verkar förändras.

  • Högtalaranläggningen är knastrig och raspig och det gör det helt omöjligt att höra vad speakern säger
  • Skottkärrorna och greparna för att mocka ur transporter och boxar är alltid överfulla eller för få
  • Musikvalet i den knastriga och raspiga högtalaranläggningen härstammar ofta från 80-talet eller så spelas det country. Hästjazz på en hästtävling liksom.
  • Den med hästskit ständigt överfulla skottkärran blir vält av en häst eller påbackad av någon som sitter i en bil

Det sistnämnda blir lite extra intressant när damen som backar på skottkärran, som står på behörigt avstånd snett bakom hennes bil, hissar ner rutan och frågar:
Körde jag på den?
Och när den hon har frågat har sagt ja, fortsätter:
Jag sa till henne att hon inte skulle ställa den bakom bilen.
Det är bara att konstatera att många inte har någon som helst koll på vare sig svängradie på sin bil, avstånd till föremål eller kunskap om hur man använder backspeglarna. Det var tur att det inte var ett barn som stod där istället för skottkärran.

Nu är det slut med det här tänkte jag när jag körde hem. Något säger mig att jag hinner glömma det innan det är dags för hästtävling igen om en månad. Vissa ränder går aldrig ur.

 

 

77/100 i bloggutmaningen Blogg 100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *