Inget är som väntans tider…

Jag skulle verkligen vilja ha ett snack med personen som kom på det uttrycket. Inget är som väntans tider, jo tjena. Väntans tider är just nu bedrövligt långsamma och tålamodsprövande. Eller vad sägs om den här lilla listan för projektets del:

  • Utvecklarna som ska ta emot projektmedelsansökan är snudd på omöjliga att få tag i
  • En förening som vi har initierat samarbete med har möte, där ett beslut kan tas, först om två veckor
  • En annan förening som vi har initierat samarbete med tar lång tid på sig att ge besked
  • Kläckningen av ett projektnamn går trögt

I-landsproblem, jag vet, särskilt med tanke på dagens terrordåd i Belgien, men ibland är den lilla världen lika krävande som den stora. (Och livet måste gå vidare även vid terrordåd, annars vinner terroristerna). När man bara vill sätta igång och börja arbeta med ett projekt är dessa stopp extremt frustrerande.

Väntans ljuspunkt

Finns det verkligen ingen ljusning i all frustration? Jodå, det finns det. I brevlådan låg en avi från posten. Märkligt, jag har inte beställt något. Men så kom jag på vad det troligen var för paket. Och mycket riktigt i en blå vadderad postpåse låg två böcker från en av mina kombatanter i vinterns längdskidtipsliga, Torbjörn Ohlsson. (Jag kan för övrigt rekommendera Torbjörns blogg till alla som är intresserade av en mix av kriminalitet, makt- och maktmissbruk, girighet, viner och idrott). Som vanligt när jag får två olästa böcker i händerna kliar det intensivt i lästarmen. Läsplattor i all ära men få saker går upp på känslan av att öppna och bläddra i en obruten bok.

Men böckerna får vänta till andra halvan av påskhelgen. (Jag återkommer med en recension). Det är dags att leta fram och damma av kvasten, putsa kaffekitteln, leta rätt på katten och börja förbereda torsdagens färd mot Blåkulla. Och det där projektnamnet måste kläckas. Vi måste ju fördriva väntans tider med något vettigt.

 

21/100 i bloggutmaningen Blogg 100